Vi landade på festivalområdet strax innan klockan 18. Först ett snabbt stopp på Jula – jag behövde en regnrock. Tyvärr fanns det bara storlek XXXL och S kvar, allt annat var slutsålt dagarna innan festivalen. Festivalväder, ni vet!
Efter en snabb orientering över området (och som alltid – ett toalettbesök direkt 😅), började vi kvällen med att lyssna på Myra Granberg som öppnade fredagen på scenen Summer. Skön musik på svenska, och en artist som gör sig riktigt bra live.
Jag ska vara ärlig – jag har inte särskilt bra koll på årets lineup. Jag har liksom slutat lyssna på radio, så det är faktiskt ganska kul att bli överraskad med nya musikaliska intryck så här en sommarkväll i juli. Vädret var på vår sida, och vi tog varsin dryck i öltältet medan vi fortsatte lyssna på Myra.
En av kvällens höjdpunkter för mig var Ceci Noir, en artist vi lyssnat lite på innan festivalen. Jag gillar hennes röst och uttryck – det är något med blandningen av rock, country och soul som tilltalar mig. Hon spelade inne på Blitz, och jag kände direkt att det här är en artist jag vill följa vidare.
Jag blev lite imponerad över hur torrt det var på marken i dag, med tanke på att det var värsta lervällingen igår. Täckduk och spån – en riktig festivalräddare!
Kl. 19.00 var det dags för kvällens stora höjdpunkt: Albin Lee Meldau. Vi var bland de första inne i öltältet och fick en bra plats nära scenen. När bandet kom ut var det fullt omkring oss. Jag älskar Albins röst – jag upptäckte honom via Så mycket bättre. Jag lyssnar inte ofta på honom till vardags, men jag tycker verkligen om hans musik. Även om jag tror att jag föredrar att se honom live i ett mer intimt sammanhang – typ en liten krog där man kan äta, lyssna, kanske dansa.
Men det var ändå magiskt att stå där mitt i folkhavet, omfamnad av min man, och gunga i takt med musiken 💞
Efter spelningen kurrade magen, så vi styrde stegen mot pommeskiosken – och såklart ett nödstopp på dass. Det är så härligt att springa på ungarnas kompisar på festival, och att de faktiskt stannar och pratar en stund. Så fint!
Vi hade en plan att kika på Retribution på Blitz, eftersom sångaren hängt med vår Oskar. Det visade sig dock inte vara riktigt vår musikstil. Svårt att säga något om kvalitén, men publiken där inne verkade nöjda, så vi tackade för oss och gick vidare.
Vi tog en öl och vatten i Oppigårds öltält, där Blood Command spelade utanför. Jag har aldrig varit någon hårdrockare direkt (om man inte räknar Europe, Bon Jovi och Nickelback, som tydligen inte räknas 😄). Jag har lite svårt för skrikandet, även om jag tycker att melodierna ibland är riktigt bra. Men det var ändå trevligt att ha i bakgrunden den här fina kvällen.
Vi hann också med att se Estraden på Summer-scenen. Riktigt trevlig musik och en härlig energi på scenen – me like! ✨
Nu hade vi varit där sedan 18 och närmade oss 22. Båda två var trötta – vilket kändes lite synd på en så fin kväll. Men när man lever med kronisk smärta krävs det mycket distraktion för att orka. För mig funkar det inte att stå stilla för länge – då tar smärtan över. Tyvärr blev det så i kväll.
Men kanske var det ändå tur – för min kärlek kände likadant, så vi valde att avrunda kvällen tidigare än planerat.
Vid 22.30 somnade vi gott, trötta men glada och tacksamma över en fin sommarkväll på Alivefestivalen. ❤️
Tack för i dag.
Kram, Mia