25 juni 2020
Att leva som jag, med en skada som gör att jag har ont hela tiden och är trött hela tiden, kan vara utmanande ibland. Jag har det bra, men jag måste hela tiden tänka ett steg till. Om jag ska klara av att jobba så behöver jag tid på mig att komma igång. Kommer första kunden kl 8 så behöver jag gå upp kl 6. Ska vi göra något roligt, så måste det passa in med vad jag behöver klara av dagen efter.
I början av mitt nya liv med skadan så var det lättare att klara av att balansera hur jag mådde, jag levde ensam så om jag var ut och dansade en hel natt så kunde jag bara ligga och ”dö” dagarna efter, för det var ingen som brydde sig. När jag träffade min man, blev livet lite annorlunda. Jag var sjukskriven när vi blev tillsammans så då kunde jag vila när han jobbade och vara trevlig när han kom hem.
Nu, när jag har drivit företaget i 15 år, fött 2 barn och snart ska fylla 50, så är det inte lika lätt att balansera….. Jag vill fortfarande göra allt, men måste vara lite mer eftertänksam. Det kräver att jag hela tiden måste tänka efter, det kan vara påfrestande framför allt när alla andra i min omgivning inte behöver tänka efter… Jag vill inte hela tiden tala om hur jag mår egentligen för då måste jag känna efter och det är tråkigt, men det gör det också svårt för nära och kära att förstå hur illa det är. Jag har svårt att säga nej för jag vill ju som sagt vara med på ALLT! 😉
Jag har ett jättebra liv och jag har världens bästa jobb, som jag troligtvis inte hade haft om jag inte skadat mig så jag är så tacksam. Behöver bara ibland få tala om att det inte alltid är helt lätt att vara jag….
Ha en alldeles underbar dag därute!
Kram Mia